Ingångssidan » Konkurs och företagssanering » Offentlig utredning

Offentlig utredning

En konkurs ska yrkas att förfalla när konkursboets tillgångar är så obetydliga att de inte räcker till att täcka konkurskostnaderna eller till utdelning som är större än ringa. Om ett särskilt utredningsbehov som gäller konkursgäldenären eller konkursboet emellertid har uppkommit eller om det finns ett annat särskilt skäl, kan konkursförfarandet fortsätta som en offentlig utredning. Offentlig utredning är ett konkursförfarande som genomförs under konkursombudsmannens särskilda övervakning och med konkursombudsmannens medel.

Den viktigaste rättsföljden av att inleda offentlig utredning är att konkursförvaltningen upphör: boförvaltarens förordnade upphör och borgenärerna använder inte längre beslutanderätt i konkursboet. Konkursombudsmannen förordnar en offentlig utredare, som ensam använder beslutanderätt i konkursboet som är föremål för offentlig utredning. Som offentlig utredare förordnas i allmänhet en boförvaltare som har de bästa och mest aktuella uppgifterna om konkursboets situation.

Den 20 november 2014 fanns det 462 stycken anhängiga konkurser som övergått till offentlig utredning. Då det totala antalet anhängiga konkurser var 3 755 stycken, stod offentliga utredningar för 12 procent av alla konkurser.

Med statens medel

Vid offentlig utredning fortsätter konkursförfarandet med statens medel till den del som konkursboets tillgångar inte räcker till för att täcka kostnaderna för förfarandet. Av statens medel betalas den offentliga utredarens arvode för förfarandet samt de direkta och nödvändiga kostnader som förorsakas den offentliga utredaren. Därmed svarar staten inte nödvändigtvis för betalningen av alla eventuella masskulder i konkursboet vid offentlig utredning. Om det i ett senare skede av förfarandet inflyter medel i konkursboet, återkrävs de kostnader som staten betalat innan utdelning betalas åt borgenärerna.

Tillräckligt med medel för att borgenärerna har kunnat betalas utdelning har influtit i fler än vartannat nedlagt konkursbo som varit föremål för utredning. I vården av dessa konkursbon har man slutligen inte behövt använda statens medel.

Bestämmelser om offentlig utredning finns i 11 kap i konkurslagen. Offentlig utredning blev möjligt i och med att konkurslagen trädde i kraft den 1 september 2004.

Urval till offentlig utredning

Enligt 11 kap 1 § i konkurslagen kan konkursförfarandet fortsätta som offentlig utredning, om detta kan anses befogat därför att boets tillgångar är obetydliga, det finns utredningsbehov som gäller gäldenären eller konkursboet eller av något annat särskilt skäl.

Det viktigaste målet med urvalet till offentlig utredning är bekämpningen av ekonomisk brottslighet och grå ekonomi i anslutning till konkurser samt att åstadkomma en förebyggande effekt. Med hjälp av offentlig utredning kan man realisera straffrättsligt ansvar och skadeståndsansvar, ingripa i oönskade biföreteelser i konkurssituationer såsom s.k. terminalvårdsfall och konkurskedjor, verkställa näringsförbud samt kräva att rättshandlingar härleds tillbaka till konkursboet.

Även om konkurslagens språkdräkt möjliggör inledandet av offentlig utredning enbart på grund av att konkursboet inte har tillräckliga tillgångar för att ens betala kostnaderna för konkursförfarandet, har man i konkursombudsmannens avgörandepraxis aldrig ansett att konkursboets ringa medel ensamt utgjort en tillräcklig grund för övergång till offentlig utredning. En förutsättning har alltid även varit ett verkligt utredningsbehov som gäller boet eller konkursgäldenären, eller något annat särskilt skäl. Detta är motiverat, eftersom 50–60 procent (ca 1 000 – 1 200 st.) av de konkursförfaranden som inleds varje år förfaller just på grund av att konkursboet är medellöst eller har obetydliga medel. Det är inte ändamålsenligt att fortsätta alla konkurser som hotar förfalla med offentlig utredning, utan statsbudgeten ställer för sin del ramar för prövning av offentlig utredning.

Ett utredningsbehov som gäller konkursgäldenären är nära kopplat till bekämpningen av ekonomisk brottslighet och grå ekonomi. Om det allmänna intresset inte förutsätter att en offentlig utredning inleds och man har uppskattat att straffrättsligt ansvar realiseras, har konkursombudsmannen i misstänkta ringa brott ansett det vara tillräckligt att boförvaltaren gör en brottsanmälan i enlighet med konkurslagen och därefter föreslår att konkursen ska förfalla.

I cirka 85 procent av fallen har man övergått till offentlig utredning på grund av utredningsbehov som gäller konkursgäldenären. Brottsmisstanke har varit grunden till offentlig utredning i cirka 75 procent av fallen. Ett utredningsbehov som gäller konkursgäldenären är den viktigaste och vanligaste grunden till att offentlig utredning inleds. Andra utredningsbehov som gäller konkursgäldenären är bl.a. utredningsbehov gällande skadeståndsansvar eller eventuella återvinningar.

Ett utredningsbehov som gäller konkursboet innebär oftast att konkursboets förvaltning inte kan slutföra uppgiften och det att det inte finns tillräckliga medel i boet för att det ska vara motiverat att förordna en annan boförvaltare i stället för den gamla. Boförvaltarens allvarliga insjuknande, död, eller någon annan personlig orsak kan utgöra en grund för ett utredningsbehov som gäller konkursboet. Även boförvaltarens misstänkta försummelser eller klart missbruk av bl.a. användningen av boets medel kan leda till övergång till offentlig utredning.

Det har i praktiken varit fråga om andra särskilda grunder till offentlig utredning till exempel när ett konkursbo med obetydliga medel har innehållit miljöfarligt problemavfall. I högsta förvaltningsdomstolens avgörandepraxis har konkursboet ansetts vara avfallets innehavare och därmed haft ett massaskuldsansvar för att förstöra avfallet på tillbörligt sätt. I praktiken har man övergått till offentlig utredning i fall där man i statens tilläggsbudget har fått anslag för tillbörlig förstöring av miljöfarligt avfall som orsakar omedelbar fara. I dessa fall har konkursboet som är föremål för offentlig utredning utfört tillbörliga reningsåtgärder med hjälp av anslaget.

I praktiken har offentlig utredning i nästan alla fall ansökts med två eller flera grunder.

Förfarande vid offentlig utredning

Uppgörandet av ansökan om offentlig utredning hör till konkursombudsmannens exklusiva behörighet. Beslutet om övergång till offentlig utredning fattas av en domstol på ansökan av konkursombudsmannen. Domstolen hör boförvaltaren och enligt prövning även gäldenären och borgenärerna med anledning av ansökan. När den offentliga utredning har inletts förordnar konkursombudsmannen en offentlig utredare, som ges ett skriftligt förordnande för att bevisa sin behörighet. Konkursombudsmannen och den offentliga utredaren avtalar om de åtgärder som ska vidtas under den offentliga utredningen för att uppnå den offentliga utredningens mål samt om kostnadsberäkningen.

När den offentliga utredningen inleds upphör boförvaltarens förordnande samt borgenärernas beslutanderätt i konkursförvaltningen. När det gäller borgenärernas ställning är det dock centralt att inledandet av den offentliga utredningen inte påverkar deras ställning som borgenärer på något annat sätt. På så sätt bevarar borgenärerna sin ställning i konkursförfarandet på tidigare villkor även under den offentliga utredningen, och de kan på normalt sätt använda andra rättigheter som hör till deras ställning som borgenärer, t.ex. att bevaka fordran eller använda sina rättigheter gällande panter som de har i sin besittning. Under den offentliga utredningen bevaras borgenärernas och gäldenärens rätt till information om konkursboet i enlighet med 14 kap 11 § i konkurslagen.

Den offentliga utredaren har exklusiv beslutanderätt i konkursboet som är föremål för offentlig utredning. Den offentliga utredaren är dock bunden av samma förpliktelser i enlighet med konkurslagen som boförvaltaren. På så sätt är den offentliga utredaren bl.a. skyldig att handla enligt konkurslagen och god boförvaltningssed, att utarbeta en redogörelse för sin verksamhet under den offentliga utredningen samt vid behov att förordna konkursbevakning och dela influtna utdelningar till gäldenärerna. Bestämmelserna om boförvaltarens skadeståndsskyldighet enligt 20 kap 1 § konkurslagen gäller även offentliga utredare.

Den offentliga utredningen kan avslutas på två olika sätt. I allmänhet avslutas den offentliga utredningen med en slutredovisning som den offentliga utredaren lämnar in till konkursombudsmannen, där man kan avtala om slutförandet av oavslutade ärenden efter slutredovisningen.

Ett annat sätt att avsluta en offentlig utredning är att till återföra konkursförfarandets förvaltning på borgenärerna. Ansökan om detta kan göras av konkursombudsmannen eller en borgenär. Återföring är möjligt om boets tillgångar räcker till för att täcka kostnaderna för konkursförfarandet och det annars är befogat att återföra förvaltningen.

Det är inte motiverat att återgå till borgenärernas förvaltning endast på grund av att medel har influtit i konkursboet, eftersom medlen enligt konkurslagen kan delas ut till borgenärerna även vid offentlig utredning. En befogad anledning kan till exempel anses vara att det är ändamålsenligt att låta borgenärerna besluta huruvida nya rättegångar ska börjas mot boet, vilka å ena sidan kan förbruka boets utdelningsbara medel men å andra sidan även tillföra mer tillgångar som ökar borgenärernas utdelning. En anledning kan även vara att alternativa sätt att realisera tillgångarna i boet kan ha en väsentlig inverkan på borgenärernas utdelning.

När offentlig utredning avslutas med att förvaltningen återförs, upphör den offentliga utredarens förordnande och domstolen förordnar åter en boförvaltare för boet. Även den administrativa beslutanderätten återförs på gäldenärerna. Förfarandet med återförande har i praktiken varit sällsynt.

 
Publicerad 22.5.2015